Tiden

 

Jag måste bara undra lite. Vad hände egentligen med tiden? Och med vår lilla räkbäbis på översta bilden? Vi fick henne i mars, alltså mars i år. Ganska nyss faktiskt. Och jag vet att bäbistiden går jäkligt fort och att man ska ta vara på tiden och bara njuta och snosa i diverse halsveck och känna på fluffig bäbisfrisyr och amma moderligt dag som natt och och städa kan man göra sen och den här tiden kommer aldrig tillbaka och allt det där. Alla man möter säger ju sånt hela tiden. Men alltså. Jäklar. Vad. Fort. Det. Går. Nu är N tre och en halv månad. Eller snart fyra egentligen. Och hon är verkligen ingen liten bäbis längre som sover i famnen och äter hundra gånger om dagen och sen sover igen. Fatta vad kort tid som bäbisar är så där småbäbis-bäbisar. Typ några veckor bara. En snart fyramånadersbäbis är mer som en  liten stand-up-komedi-publik än som en bäbisräka. Så fort man säger något och ler efter, så ler hon tillbaks eller skrattar. (Fast hennes foto-look är mer av det allvarliga slaget, typ som på den understa bilden.) Och att bli pruttad på magen är kul. (Om man inte blir fotograferad samtidigt förstås, då har man stone-face, se understa bilden igen.) Och det är kul att titta på storasyskons upptåg. Och på TV:n. Och på roliga leksaker som skramlar lite eller har fina färger och som man faktiskt kan hålla själv i lite grann en liten stund. Och hon vill stå upp. Stå eller trampa med fötterna i knät på den som håller henne. Särskilt i pappans knä vill hon trampa och där hon kliver runt på både det ena och det andra. Och hon ligger gärna gärna på mage på golvet i långa stunder. Och kan liksom snurra runt på mage som en klockvisare. Ena stunden står hon på kvart i nio för att strax förflytta sig till kvart över tre. Med huvudet åt andra hållet än innan typ. Och hon pratar och sjunger fina vokaler. Och dregglar. Och vill bli buren med ansiktet utåt framåt. Inte inåt bakåt, det är för nyföddingar bara. Att tiden går och att bäbisen växer märks också mycket på klädstorleken. Från att ha varit en, inte så pytteliten nyfödd som drog storlek 56, men nästan lika gärna 62 eftersom hon ju som sagt aldrig var så där pyttepytte, till att helt plötligt helt ha växt i sina kläder i storlek 68 bara för en jättekort stund sedan såg jättestora ut där de låg i garderoben på vänt-hyllan. Buhu, att rensa ur urväxta bäbiskläder ur garderoben är så sorgligt och halvdeppigt samtidigt som det är kul. Med läskig skräckblandad-förtjusnings-känsla. Fast rolig. (Men jäklar, det går så foort.)