God, vad hysteriskt det är nuförtiden. Men jobb och trots och hämta och lämna och tvätta och fuskstäda och handla. Vardagskarusellen helt enkelt. Som ju alla har, men som vi har haft en rätt soft version av rätt så länge. Men nu är vi inne i den, big time, märker vi. Igår var jag på jobbet till halv fem och sen iväg igen vid fem och hemma klockan halv tio. Och A körde trotsrace hela morgonproceduren och från att jag kom hem från jobbet och åkte igen. Hans mun var som ett argt "o" varje minut vi sågs på hela dan. Kändes så där. Idag var det likadant. Arga skrik från det att han slog upp ögonen på morgonen. Och hela vägen till dagis. Och direkt han såg mig komma för att hämta vid tre. Gympan var inte att tänka på. Sen tog han en paus när vi var på dagis en sväng på eftermiddagen och planerade för novemberkonferens. Mellan 17 och 18 alltså, var en liten paus inlagd i trotsschemat. Och genom middagen var han glad. Men sen körde han kvälls-trots-passet som handlade om att inte vilja sova. Ända till halv tiotiden höll det på. Då först tyckte A att det var färdigtrotsat för idag. Tydligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar